Browsing Category

Biologi

Monthly makers djur
Biologi, DIY & Skapande, Monthly Makers

MONTHLY MAKERS DJUR: Narval i lera

Monthly makers djur

Idag presenterar jag mitt bidrag till tema djur och det är alltså i kommentarerna till det här inlägget som ni lämnar in en länk till erat bidrag för att vara med i sammanställningen den sista april!

Tema djur, som klippt och skuret för mig. Men oj vad svårt det har varit. Kanske just för att det passade mig så perfekt så fick jag en sådan prestationsångest. Det i kombination med att jag mår allmänt skit och inte har någon fritid gav mig en total blackout och jag hade ingen aning om vad jag skulle skapa. Vilket djur jag skulle inspireras av var jag säker på rätt tidigt, men i vilket utförande var den stora frågan. Jag skrotade både en och två idéer innan jag bara gjorde det jag kände för och tycker är roligast just nu – lera. Jag struntade i att det kändes trist för att jag redan skapat flera djur i lera, för det är ju något jag tycker det är kul. Monthly Makers är ingen tävling om vem som gör mest nyskapande och finaste tolkningarna, det handlar bara om att skapa. Jag glömmer själv lätt bort det ibland och vill skapa något helt fantastiskt och nyskapande. Det var precis det här jag behövde hitta tillbaka i mitt i allt elände, att bara skapa för skapandets skull. Men nu kikar vi på vad jag har gjort!

Monthly makers djur

Monthly makers djur

Jag har alltså gjort en narval i Super Sculpey lera, som är min favorit näst efter riktig keramik. Det jag gillar med den jämfört med andra leror man inte behöver specialugn till är att den inte torkar. Kan bli tokig på lufttorkande leror som för det första inte är så smidiga att jobba med ens från början alla gånger, men att de torkar ihop så snabbt. Med sculpeyn kan jag knåda om hur många gånger jag vill och den blir bara mjukare och finare att arbeta med ju längre man håller på. Sedan är det bara att slänga in i ugnen på 140 grader. Obs ej sponsrad haha, men skulle gärna bli 😉 Mina lovord är genuina! När den svalnat så målade jag den i akrylfärg. Hornet (fast det är egentligen en tand) klarade dock inte ugnen så bra utan slokade ihop trots att jag hade en sked som stöd till den. Men jag tycker den är gullig ändå!

Monthly makers djur

Narvalar

Jag ville göra en narval för jag tycker det är så himla fascinerande valar. Havets enhörningar. Hornet är egentligen en sorts tand, och det är främst hanarna som har dem. Ca 15 % av honorna har också den här jättetanden. Det är inte ett vapen som man kanske kan tro, utan de har fullt med känselceller i tanden som de tar upp information om det omkringliggande vattnet med. När man ser valarna gnugga tänderna mot varandra så slåss de inte som man tidigare trott, utan kommunicerar om vattnet de färdats i. Det händer dock att det också används i samband med aggressivt beteende. De lever i kalla vatten, främst kring Arktis och det finns ca 75 000 djur idag. Arten är rödlistad och hotas främst av olika mänskliga aktiviteter, som jakt, utsläpp av tungmetaller och annan skit och klimatförändringar.

Monthly makers djur

Monthly Makers är en utmaning för dig som vill komma igång med eller utveckla din kreativitet. Under 2017 lanserar vi tolv gemensamma månadsteman för dig att inspireras av, utmanas och skapa utifrån. I april är temat djur  och jag är värd. Länka ditt bidrag i kommentarsfältet nedan, senast den 28:e april för att vara del av sammanställningen! Genom att göra det godkänner du att vi återpublicerar din bild i relevanta sammanhang i våra bloggar och mediekanaler – självklart med hänvisning till ditt eget inlägg. Mer inspiration hittar du på temats Pinterestboard!

Följ oss på Facebook för att enkelt hänga med i tema- och värdskiften, få information om nyheter och event, samt ta del av ännu mer kreativ inspiration! Vi finns också på Instagram, Pinterest, webben och i inspirationsgruppen We Are Monthly Makers.

Vi som driver Monthly Makers 2017 är Alicia, Beatrice, Elsa, Emilia, Fredrika, Jessica, Johanna, Julia, Mikaela, Ruth, Stina och Wilda. Inspireras, skapa och utvecklas med oss hela året!

Cutting
Biologi, Guider, Växter & odling

Växtonsdag: Att ta sticklingar

Guide sticklingar

Växtonsdag får istället bli på en torsdag den här gången! Jag har totalt misslyckats i min planering den här månaden och har haft en enda ledig dag, då var jag helt slut och låg bara på soffan. När jag är borta 7-19 om dagarna i bästa fall, (men oftast kommer jag hem senare) finns inte mycket tid och ork att skriva sådana här mastiga inlägg! Det kan hända att det får bli så att de här inläggen inte kommer riktigt varje vecka som jag först hade tänkt, i alla fall just nu när jag har så himla begränsat med tid.

Idag ska vi prata om sticklingar! Hur funkar det, hur gör man, varför fungerar det bättre på vissa växter och hur gör man för att posta sticklingar säkert? Allt det kommer jag att gå igenom idag!

Coleus

Ett gäng palettbladssticklingar!

 

Hur fungerar det?

Är det inte lite märkligt egentligen, man skär av en bit av en växt och får en helt ny planta? Försök tänka dig samma process med en människa, det är vore ju rätt absurt om det skulle växa fram en ny person om du skulle råka skära av dig en fingertopp. Men det fungerar med växter! Det kallas att vara totipotent, vilket innebär att från en enda cell kan en helt ny växt bildas. Det är lite som stamceller som kan utvecklas till vilken sorts celler som helst. Om du läst tidigare inlägg i Växtonsdag-serien om beskärning så är du redan bekant med att växter har hormoner precis som vi. Hormoner styr massor av processer i växten, en del styr rottillväxt och bladtillväxt medan några andra kan styra saker som försvarsmekanismer, sidoskottillväxt, påskyndar fruktmognad osv. Jag skulle kunna skriva ett helt inlägg om olika växthormon och deras effekter, men idag ska vi fokusera på tillväxten av rötter och blad.

När du då beskär en växt och tar en stickling så börjar hormonet som styr rottillväxt att agera och du får snart rötter på din stickling! Hormonet som styr bladtillväxten börjar också jobba och snart har du en helt ny planta med både rötter och nya blad. En del växter får rötter väldigt snabbt, det kan handla om dagar, medan andra får man vänta månader på. Jag tog en stickling på Monstera och fick vänta 2-3 månader innan den fick rötter, medan t.ex. palettblad brukar få rötter på bara några dagar. Varför det skiljer sig så mycket är jag inte helt hundra på, men jag tänker att det måste ha något att göra med hormonnivåer på växterna. Sådant kan ju såklart variera mellan olika arter, och av förhållandena växten lever i. Är det mindre ljus t.ex. så brukar allting gå långsammare, även så sticklingstillväxt.

Cutting

Paraplyaralia som rotats i vatten.

 

Hur tar jag sticklingar?

Det är väldigt enkelt! Det skiljer sig lite åt mellan olika plantor, men generellt så kan du tänka att du ska skära av en bit av växten som ska bli din stickling. Sätt sticklingen antingen i vatten eller direkt i jord tills den utvecklar rötter. Har du haft sticklingen i vatten planterar du den i jord när den utvecklat rötter. Sticklingar vill ha näringsfattig jord, så välj exempelvis såjord. Ifall du planerar att ha växten i den krukan ett tag framöver kan du i botten kan du ha mer näringsrik jord som rötterna kan leta sig fram till när sticklingen växer sig större och klarar av mer näring! Så du planterar sticklingen i två lager av jord så att säga, näringsrikt i botten och såjord i toppen!

Var du skär spelar roll på somliga arter, har växten noder eller luftrötter kan det vara en bra idé att ta en bit nedanför och få med de delarna. När man tar Monsterasticklingar t.ex. rekommenderas det att man får med i alla fall en luftrot, och gärna att man inte bara tar ett blad utan får med en del av stammen. Men jag lyckades ändå med Monstera trots att jag inte följde något av detta, så det kan gå ändå. En del växter går jättebra att föröka genom att bara ta ett blad, St Paulia och en del suckulenter är exempel på detta.

Paraplyaralia på bilden ovan fungerar mindre bra. Jag testade att ta bara ett blad av det en gång, då menar jag alltså en sådan liten gren med ett blad längst ut på (den på bilden är en hel gren med flera blad och då fungerar det!). Det såg ut att fungera jättebra, den fick rötter och jag planterade den. Men på över ett år så hände absolut ingenting mer, den växte aldrig något alls och blev aldrig en ny planta. Det var ett blad i jord och sen dog den. Vad det är som gör att en del växter går att föröka med bara blad och andra inte är något jag bara spekulerar i, men det måste också ha med växtens hormonnivåer att göra. De som inte bildar nya skott borde ha mindre av det tillväxthormonet vilket gör att de inte blir några nya skott. Det skulle kunna vara kopplat till hur växten förökar sig i naturen. Växter kan föröka sig antingen sexuellt eller vegetativt, en del kan göra både och! Sexuell förökning innebär det man förmodligen tänker först, växten blommar och bildar fröer för att sprida sig. Vid vegetativ förökning gör växten kloner av sig själv, t.ex genom att skjuta revor som jordgubbar gör eller göra nya skott som ampelliljor. Jag tänker att en växt som till större del förökar sig vegetativt borde ha mer av de hormoner som initierar den typen av tillväxt som krävs för att bilda sticklingar. Detta är dock inget jag vet säkert, men har diskuterat det med gamla kursare som specialiserat sig på växter och det här är vad de trodde.

Rota i vatten eller jord?

Här finns det delade meningar om vad som fungerar bäst. Jag brukar nästan alltid rota i vatten först, dels för att jag tycker det är så fint att se hur rötterna växer fram men också bara av ren vana. En del sätter allting direkt i jord och tycker att det fungerar bäst. Båda fungerar för de flesta växter och man får testa sig fram till vad man själv gillar tänker jag. Jag har hört att man inte ska rota i vatten pga att det bildas en typ av rötter som inte är anpassade för jord om man gör så, så när du väl sätter sticklingen i jord får växten börja producera ”jordrötter” ändå. Men det här är ingenting jag har någon som helst vetenskaplig källa på, så ta det med en nypa salt. Jag kör vatten på de flesta, och det fungerar! En del växter har dock lite krav, en kaktus t.ex. (eller annan växt som inte gillar stora mängder vatten) skulle nog inte trivas särskilt bra med att rotas i vatten utan de sätter jag direkt i såjord. En del som jag har satt i jord direkt har inte tagit sig alls, så jag är lite tveksam till att sätta allting i jord direkt som en del tycker. Summan av kardemumman, testa dig fram och gör vad du tycker känns bäst!

Min senaste stickling! En tradescantia tricolor!

 

Jag vill byta sticklingar! Men hur skickar jag sticklingar med posten?

Att byta sticklingar med andra är ett sjukt kul, billigt och hållbart sätt att införskaffa sig nya växter. Enklast är ju förstås att mötas upp, men det fungerar ju inte alltid och då kan man skicka växterna på posten istället. Det första du behöver tänka på är att inte skicka paketet helt torrt. Jag brukar linda in rötterna ifall det är en rotad stickling, eller annars bara botten av plantan, i fuktigt hushållspapper. Därefter stoppar jag växten med det fuktiga pappret i en fryspåse för att fukten ska bibehållas. Lämnar du luft i påsen så blir det lite fluffigare och mindre risk att växten kläms.

Påsen har jag tidigare bara stoppat i ett kuvert och skickat iväg, och det har gått bra. Men risken är ju stor att växten skulle kunna klämmas och skadas om den inte skyddas ytterligare. Har man en liten kartong kan man skicka i den, eller så tillverkar man en egen förpackning! Ett tips är att klippa sönder ett mjölkpaket och ta botten och toppen av förpackningen för att bilda en liten ask. Papprullarna efter toa/hushållspapper fungerar också, men är lite mjukare än mjölkpaket. En sak att tänka på är utomhustemperaturen, är det mitt i vintern och svinkallt kanske det är bättre att vänta lite med sticklingsbytet så att inte den lilla plantan riskerar att frysa ihjäl på vägen.

Är det något mer du undrar om sticklingar så är det bara att fråga i kommentarsfältet så ska jag göra mitt bästa för att svara! 

 

Följ gärna bloggen på Bloglovin för att inte missa flera inlägg! Jag finns också på instagram (blir rätt mycket växtbilder där!)

Palm luftfuktighet
Biologi, Växter & odling

Växtonsdag: Vad är det för fel på mina krukväxter?

Din planta som var så fin när du fick den verkar inte må så bra, och du förstår inte vad den försöker säga dig – det här inlägget är för dig! Jag går igenom några vanliga symptom som växter kan uppvisa och vad de kan betyda.

 

Gula blad

Om bladen börjar gulna på din växt så beror det oftast på övervattning. Lösningen är att chilla med vattningen helt enkelt. Även om du tycker att du inte vattnar så mycket så kan växten vara för blöt. Fundera över ifall jorden är väldränerad (lecakulor är en bra idé) och ifall det är hål i botten på krukan och vattnet har någonstans att ta vägen. Annars kanske rötterna står blötare än du tror. Men gula blad kan också innebära att din växt lider av näringsbrist. Det som händer i växten är att plantan drar tillbaka klorofyllet från bladet, vilket gör att den gröna färgen ersätts av gult. Om ett blad väl har gulnat så kommer det inte att återhämta sig, så det är bara att plocka bort det. Du kan vänta tills hela bladet gulnat så att växten hinner dra tillbaka all näring från det döda bladet men sen är det bara att ta bort. Det kommer att vissna oavsett. Är det bara något enstaka blad som blir gult och faller är det ingen fara, det sker naturligt då och då, men om det är flera blad på kort tid kan det vara läge att sätta in åtgärder!

 

Gula fläckar med mörk mitten

Om din växt har gula fläckar med svart i mitten är det ett tecken på en svampsjukdom. Det brukar sprida sig så släng hela plantan!

 

Palm luftfuktighet

Palm luftfuktighetTorra bladkanter på palmer betyder att de vill ha högre luftfuktighet.

 

Bruna, torra kanter på bladen

Om din växt börjar få torra, bruna kanter på bladen kan det bero på för låg luftfuktighet, särskilt om det är en palmväxt. Lösningen? Spraya den med vatten! Särskilt under vintern blir luften inomhus väldigt torr, vilket en hel del växter inte gillar. Man kan DIY:a luftfuktare, ställ små skålar med vatten ovanför elementen eller häng upp en avklippt petflaska med vatten. Vissa växter, som t.ex. palmer nöjer sig inte med det utan vill bli sprayade också. Jag försöker göra det dagligen, men det blir nog snarare ungefär varannan dag. Bruna kanter kan också betyda att växten vill ha mera ljus, så är fallet för fiolfikus t.ex.

 

Exempel på växter som gillar att bli sprayade: Palmer, fiolfikus, Calatheor och Monstera.

Exempel på växter som inte vill bli sprayade: Elefantöra,  kaktusar och suckulenter.

 

Vad är fel på min monsteraMonstera som jag först trodde var köldskadad, men de mörka kanterna och fläckarna visade sig bero på ohyra. Det vita på bladen här är dock bara kalkfläckar för att vi har så himla kalkrikt vatten i Uppsala.

 

Mörka fläckar

Får din växt mörka eller svarta fläckar kan det vara köldskador. Står plantan kyligt, i drag eller har varit ute vid låga temperaturer? Lösningen? Flytta växten till en bättre plats och plocka bort de fula bladen. Det kan också bero på ohyra. Jag såg att min Monstera började få mörka kanter på bladen och att de samtidigt gulnade, vid en närmare titt såg jag små små vita kryp på bladen. Om så är fallet – isolera växten kvickt som attan från friska plantor och behandla med såpvattenlösning. Du kan även ha i en skvätt t-röd om det är ett svårt angrepp.

 

Näringsbrist

Näringsbrist kan se olika ut på olika växter, och beroende på vilket ämne det är som växten har brist på. Symptomen kan vara helt gula blad, gula kanter eller nerver på blad, mörka fläckar, delvis döda blad, att växten tappar bladen. Lösningen? Ge växtnäring, om du vet vilket ämne växten har brist på så fokusera på det, annars går det en vanlig växtnäring bra.

 

Varför tappar min växt sina blad?

Det kan bero på näringsbrist. Växter kan tappa de nedersta bladen i takt med att nya blad utvecklas för att den helt enkelt inte har kraft till mer än ett visst antal blad. Det kan också bero på att växten får för lite vatten.

Ljusa fläckar på bladGurkplanta som inte riktigt fick tid att vänja sig vid solljuset när den flyttade ut, och därför fick solskador.

Utfrätta, torra fläckar

För mycket soljjus kan ”bränna” hål på plantan, vilket vanligtvis syns som torra, bleka fläckar.

 

Min växt skjuter i höjden och är ranglig

För lite solljus, din planta sträcker sig desperat efter mer ljus. Ställ på en ljusare plats eller investera i växtbelysning!

 

Det här var några av de vanligaste symptomen att krukväxterna kanske mår lite halvkasst! Har din växt ett problem jag inte har tagit upp? Kommentera så ska jag försöka svara på vad som kan vara fel med den! Har du några förslag på ämnen att ta upp i Växtonsdag så hojta om!

 

Följ gärna bloggen på Bloglovin för att inte missa flera inlägg! Jag finns också på instagram (blir rätt mycket växtbilder där!)

Beskära krukväxter
Biologi, Växter & odling

Växtonsdag: Att beskära krukväxter

Beskära växter

Idag tänkte jag att vi skulle snacka lite om beskärning, varför, när och hur man gör det!

Mitt palettblad följer med genom hela inlägget som bildexempel! Kolla här vad liten den var en gång i tiden! Den borde nog verkligen omplanteras i och med att den fortfarande bor i samma kruka…

PalettbladMitt palettbladsmonster som jag tycker har blivit för gänglig. Den är väldigt förgrenad men alldeles för kal nedtill, så jag funderar på att klippa ned den till de fem originalgrenarna vid första förgreningen.

 

Varför?

Det finns flera anledningar till att beskära sina krukväxter, det kan vara för att ta sticklingar, för att de blivit för stora, den har döda grenar eller för att du vill förgrena den och få en buskigare planta. Va, varför blir en planta buskigare om man beskär den kanske du undrar? Nu kommer vi in på lite växtfysiologi. Växter har precis som vi hormoner som har olika uppgifter. I toppskottet på en växt utsöndras till stor del hormonet auxin som hindrar sidoskott från att växa. Istället får du då en lång och gänglig planta. Det som sker när man beskär växten och tar bort toppskottet är att man förändrar växtens hormonnivåer. Man minskar auxinnivåerna, och då är det inte längre något som hindrar sidoskott från att växa → buskigare planta!

Palettblad beskärning Palettblad beskärning
Två ställen där jag tidigare tagit sticklingar där det nu kommer sidoskott!

När?

De flesta krukväxter vill beskäras när solen börjar komma tillbaka och vintervilan är över, men innan tillväxten kommit igång. Det brukar vara i februari-mars någon gång. Alla växter ska inte beskäras, kolla upp vad som gäller för just din växt. Sedan behöver inte alla växter det varje år heller, men sådana som ser lite risiga ut, har många kala grenar eller som du vill ska växa mer buskigt är lämpligt att beskära. Pelargoner är typiska sådana som gillar att beskäras till våren, de kan man klippa ned rejält. De kommer att tillväxa på nytt!

Beskära krukväxter
Beskär precis ovanför ett bladpar

Hur?

Använd en vass sekatör eller kniv, särskilt vid grövre grenar. Det funkar också med en sax om man inte har annat, men ju vassare desto bättre! Hur mycket man ska beskära är upp till var och en, men man kan klippa ner växten ganska rejält utan att den tar skada. Även om det kan kännas som om man totalslaktar den så är det okej! Pelargoner t.ex. kan man klippa ned nästan helt! Beskär precis ovanför ett bladpar, eller där du ser att det tidigare har suttit blad, för bästa resultat. Se till att lämna kvar minst två-tre bladveck och beskär inte så att du bara har förvedade, tjocka stammar kvar. Det är svårare för sidoskotten att tränga igenom där. Om man vill ta sticklingar och formen på växten i övrigt är okej brukar jag klippa av en gren med två-tre bladpar på ungefär.

Vad gäller odlingar så har jag bara odlat chili som ska beskäras. Tomater ska tjuvas, men generellt inte toppas (läs mer i min stora tomatodlingsguide). Chili vill man gärna ska förgrena sig tidigt, så jag brukar bara nypa av toppskottet när det kommit ett par få bladpar. Senare på säsongen, eller om man övervintrat plantorna och ska ta fram dem igen till våren, så kan man beskära hårdare. Då tar man bort döda kvistar, kvistar som växer inåt eller som ligger ovanpå varandra i lager. Man vill att grenarna ska växa utåt och uppåt istället, annars kommer frukten som bildas på grenarna som växt inåt eller är täckta av andra grenar att skuggas, vilket gör att de mognar långsammare.

 

Det finns något trösterikt i att, trots att man klipper ner dem nästan helt, så fortsätter plantorna att växa och kommer igen starkare än förr för att så småningom blomma igen. Så, det var allt jag hade att säga om beskärning, har ni några önskemål på ämnen jag ska ta upp i växtonsdag så hojta!

Biologi, Växter & odling

Namngivning av växter (och allt annat levande!)


Många har säkert koll på det här, men eftersom jag då och då ser förvirring kring växters namn i olika växtgrupper på Facebook så tänkte jag att det kan vara av intresse att gå in lite djupare på hur artnamn är uppbyggda. Om vi börjar från början så har växter två sorters namn, ett trivialnamn och ett vetenskapligt namn. Om vi tar elefantöra som exempel så är elefantöra trivialnamnet, och Pilea Peperomioides det vetenskapliga namnet.

Det här inlägget handlar då om de vetenskapliga namnen, dvs de latinska. Eftersom de latinska namnen också används ganska flitigt i vardagligt tal så kändes det ändå relevant att gå igenom hur de är uppbyggda. Trivialnamnen finns det ingen riktigt systematik kring, och samma växt kan ha massa olika namn över världen, men även inom samma språk som t.ex. mjölke/mjölkört/rallaros som alla är samma växt. De latinska namnen är däremot detsamma världen över så att man ska veta att man talar om samma art, och de är uppbyggda enligt ett särskilt system.



Okej, så de vetenskapliga namnen är uppbyggda så att en art alltid benämns med ett släktnamn och ett artnamn. Om vi fortsätter med elefantörat som exempel så är Pilea då släktnamnet och Peperomioides själva artnamnet. Inom Pilea finns 20-30 olika arter som inte alls behöver vara särskilt lika elefantöra till utseendet.



Men växter inom samma släkte kan såklart vara väldigt lika med. På bilden här ovan ser ni två av mina kaktusar, som båda hör till släktet Opuntia. Ofta när man frågar då vilken art en växt är så säger folk bara släktnamnet (alltså jag gör det här också hela tiden), vilket såklart inte är fel. Det är ju mycket riktigt en Opuntia. Men om man ska vara mer exakt så är den lilla till höger en Opuntia microdasys och den stora vet jag faktiskt inte artnamnet på! Man ser ju att de här uppenbart är släkt med varandra, men också att de ändå är olika arter.



Förutom släkt- och artnamn så är växter indelade i familjer, som är indelade i ordningar, som är indelade i klass, som är indelade i division, som är indelade i rike som till sist är indelade i domän (se bild ovan för en lättare överblick!). Och då är det här ändå en förenkling. Ni hör ju, vad mycket det är. Men de man oftast pratar om är ordning, familj och så släkte och art. Och oftast bara släkte och art! Så om vi igen tar elefantörat så är den i rosordningen (Rosales), i familjen nässelväxter (Urticaceae), i släktet Pilea och arten Peperomioides. Det här systemet att namnge arter är det som Linné kom på och som idag används världen över! Det gäller dessutom inte bara för växter, utan djur och andra organismer med! Det kan tyckas krångligt vid första anblick (eller fortfarande lite rörigt ibland även ett par år in i biologistudier!) men det är ändå ganska logiskt, tycker jag.


Så om någon säger att Pilea är deras favoritväxt så menar de förmodligen elefantöra, men det personen egentligen säger är att den gillar släktet Pilea som då är över 20 olika växter. Det kan ju vara lite kul att veta. Hoppas ni blev lite klokare, annars är det bara att fråga i kommentarerna!


Biologi, DIY & Skapande

Växtfärgning med Art Lab Gnesta

För ett par helger sedan var jag på en workshop i växtfärgning som Art Lab Gnesta höll i, som en del i deras projekt Swamp Storytelling. Vi började dagen med att åka till ett kärr i Gnesta med Lina Sofia Lundin som expert på naturlig textilfärgning och biologen Hans Rydberg från Naturskyddsföreningen. De berättade om olika växter som finns i våtmarker, hur våtmarker egentligen fungerar och så samlade in vi in växtmaterial att färga med!
Våtmarker är en speciell sorts miljö och man brukar dela in dem i typerna mosse och kärr. Den stora skillnaden mellan dem är hur tillförseln av vatten ser ut, ett kärr får vatten både via grundvatten och omgivande marker medan en mosse endast får vatten via regn. Det här gör också att mossen får ett lägre pH än kärren, vilket påverkar vilka växter som finns där. Så genom att kolla på vad som växer på en plats kan man säga ganska mycket om en miljö, vilket såklart inte bara gäller våtmarker.
De här små röda sileshåren är en typisk våtmarksväxt som ofta växer på tuvor av vitmossor. Vitmossor kan ta upp riktigt stora mängder vatten (detta p.g.a de till stor del består av döda celler vars uppgift är att att lagra vatten) och när man går i en våtmark täckt med vitmossa så går man på 90 % vatten, vilket är ganska häftigt. Hur som helst så innebär det också att det inte finns särskilt mycket näring i tuvorna. Därför har sileshåren löst det genom att få i sig näring på ett annat sätt, de är nämligen köttätande växter som äter insekter!
Ok, slut på biologinörderier! Alicia med sitt eldiga hår var också med på workshopen, och gänget bestod mest av textilkonstnärer och en del textillärare. De växter vi plockade med oss från kärret var ljung, klibbal och vass!
Tillbaka på Art Lab Gnesta åt vi en lunch med Jessica som jobbade med utställningen innan började vi koka upp baden vi skulle färga textil i, både med våra egenplockade växter och med en del som Lina Sofia hade med sig. Medan det kokade upp till rätt temperatur pratade vi om Art Lab Gnestas projekt Swamp Storytelling och Lina Sofia delade med sig av sina kunskaper om växtfärgning och visade lite exempel.
Sedan var det äntligen dags att börja färga! Det här röda badet var med krapprot!
Vi fick lite små tygbitar att leka med och testa olika saker för att få fram mönster i färgningen. Här har jag lagt in kulor i tyget, som jag sedan virat och satt gummisnoddar om. Det ser lite ut som en mumie? Jag testade även en sorts shiborivikning och lite andra improviserade vikningar.
Gurkmeja gav den här härliga gula färgen!
Såhär blev tygerna när vi tog upp dem ur badet efter någon timme! Normalt är jag inte så svag för gult, men de här gurkmejagula nyanserna var så himla vackra! Krapproten gav de mer rosaröda nyanserna. Vi färgade silke, bomullstyg och ullgarn om jag minns rätt, och de olika materialen reagerade olika och fick olika nyanser. Våra kärrväxter gav olika sorters beige och ljusgröna nyanser!
Såhär blev min ”shibori”-vikning (fail) på den rosa till vänster och min kulmumie på den rosa till höger! Det var verkligen så kul att få testa på tekniken och så inspirerande workshop. Jag köpte Lina Sofias bok Naturlig färgning och kommer definitivt testa på det här igen! Trött av alla intryck och lärdomar så tog vi en promenad hem till Jessica och hennes fantastiska hus Rosenhed, men nu tror jag inte ni orkar se fler bilder i ett och samma inlägg så vi tar en paus här!
Biologi, Feminism, miljö och annat viktigt, Guider

Mikroplaster i badrumsskåpet – och hur du undviker dem

Typiskt dålig produkt som någon glömt hemma hos oss med micro-cleansing crystals.

 

En miljöfråga som engagerar mig särskilt är det här med plastavfall i haven som jag skrev min kandidatuppsats om. Det är dåligt ur miljösynpunkt på många olika sätt, för att nämna några så fastnar marina djur i dem och dör, de sväljer dem vilket antingen kan skada dem invärtes eller fylla upp magsäcken så att de inte får tillräckligt med näring i sig. Dessutom innehåller många plaster hormonstörande ämnen som kan störa reproduktion och få effekter som vi inte ens är medvetna om ännu.

 

Det absolut sämsta med plast är att det inte bryts ned, det kan ha en nedbrytningstid på upptill ett par tusen år. Istället bryts plasten sönder i mindre och mindre delar tills de är mikroskopiska plastbitar, så kallade mikroplaster vilket kanske är de mest förrädiska eftersom de pga sin storlek i princip är omöjliga att få bort ur vattnet när de väl hamnat där. Som om det inte vore illa nog så drar mikroplasterna till sig gifter som finns i havet (t.ex. DDT, PCB och PAH som är cancerogent) som är hydrofoba vilket betyder att de inte vill vara lösta i vatten och fäster därför hellre på plasten. Man gjorde en studie där man lät små plastkulor ligga i havet i tre månader och därefter matade den till fiskar som man sedan dissekerade. Det visade sig att fiskarna hade fått både leverskador och tumörer. När plankton och andra små organismer får i sig mikroplasten så vandrar det uppåt i näringskedjan till fiskar och skaldjur som till slut hamnar på våra tallrikar. En genomsnittlig skaldjurskonsument får i sig 11 000 plastpartiklar per år, vilket är helt sjukt i sig, men ännu läskigare när man tänker på hur mycket gifter plasterna innehåller.

 

 

Men vad kan man göra då som individ för att minska sin egen påverkan förutom att källsortera plast och undvika att köpa det överhuvudtaget? Mitt tips är att se över innehållet i sitt badrumsskåp då väldigt många hygien- och skönhetsprodukter innehåller mikroplaster. Antalet har minskat från 18 ton mikroplast i kosmetika i Sverige år 2000 till ”bara” 6 ton förra året, så det går ju framåt åtminstone men 6 ton är fortfarande mycket. Totalt hamnar 40 ton mikroplast i Östersjön från kringliggande länder. En del länder har förbjudit mikroplast i kosmetika (USA har förbjudit det i tandkrämer) och jag kan verkligen inte förstå varför vi inte har gjort det i Sverige ännu.

 

Det är inte helt lätt som konsument att se över innehållsförteckningarna på allting men jag ska försöka ge tips på saker att hålla utkik efter. Jag känner att det är särskilt viktigt att informera om det här då det är så vanligt i t.ex. många whiteningtandkrämer och peelingprodukter.

 

De vanligaste termerna för mikroplast att undvika:

– Microbeads
– Microcrystals
– Microspheres
– PE (Polyeten)
– Polyethylen
– PET (Polyetentereftalat)
– PS (Polystyren)
– PVC (Polyvinylklorid)
– PVAc (Polycinylacetat)

 

Bonustips: Det finns också en app med tillhörande hemsida som heter beat the microbead (eller Warning: Plastics inside! på appstore) där man kan se ifall en produkt innehåller mikroplaster. Man scannar streckkoden så ger appen information om produkten innehåller plast eller ej.

 

PS. Jag har skrivit lite mer ingående om plasternas negativa inverkan på havet här. Vill du läsa ännu mer så rekommenderar jag att du klickar på den här artikeln från DN och den här från Forskning och framsteg. Om någon vill ha tips på vetenskapliga artiklar så är det bara att säga till så kan jag skicka min referenslista till uppsatsen.
Biologi, Fotografering

Fiby urskog

Innan jag for iväg på fältkurs var jag med mamma på en liten utflykt till Fiby urskog utanför Uppsala. Det är en urskog för att den stått i orörd i åtminstone 200 år, skogen har fått utvecklats fritt. De enda åtgärder man gör är typ att flytta på fallna träd om de ligger på en av stigarna och hindrar framkomligheten. Det är ett naturreservat och om ni vill göra ett besök så kolla igenom reservatsföreskrifterna, här får man t.ex. varken plocka svamp, bär eller något annat, och endast gå på de anvisade stigarna. Skogen ska lämnas ifred helt enkelt.
Det var inte en helt vanlig utflykt vi gjorde den här gången, utan vi gick på en guidad tur i reservatet. Det var en gammal botanikprofessor från SLU och en från Länsstyrelsen som jobbar med skötseln av reservaten (som var en av mina handledare när jag praktiskerade där i vintras!). Så de berättade lite om skogens historia och om hur en sådan här skog utvecklas naturligt. En intressant som sker i sådana här skogar är att man ibland ser träd (oftast gran) som växer på en så rak rad så det ser ut som om de vore planterade. Det beror på att de har börjat gro i ett gammalt träd som har fallit, för då har det dels funnits en lucka i skogen så att det når ner tillräckligt mycket ljus hela vägen och dels så finns det mycket näring i det döda trädet som bryts ner av svampar och mikroorganismer. Dessutom så är mossan den största konkurrenten till granen, det är svårt för att granskott att komma upp när marken är helt mossbeklädd, men genom att växa i det döda trädet undgår de den problematiken.
Vi såg bland annat en liten groda! Och en ekorre som inte fastnade på bild…
Och ett ansikte på en tall!
Det som växer på trädet här är lunglav, en numera ganska sällsynt lav som växer på äldre lövträd. Det är också en indikatorart, dvs en art som säger något om hur miljön ser ut i området. Just lunglaven är väldigt känslig för luftföroreningar, så om man hittar lunglav så indikerar det att det är en väldigt bra luftkvalitet i området. Eftersom den endast växer på äldre lövträd så kan man också anta att det är ett område med många gamla träd. Gamla skogar har oftast väldigt hög biologisk mångfald och är särskilt rik på arter som är beroende av gamla och döda träd, exempelvis många insekter och svampar.
Lingonen lockade men det var bara se men inte röra som gällde…
Skogen ser verkligen ut att vara tagen ur en John Bauer-bok med mossa precis överallt, stora mossbeklädda klippblock och rotvältor som vid första anblick skulle kunna vara ett troll. Det är ett populärt utflyktsmål och det är inte svårt att se varför. Det ska finnas ugglor i området och dessutom den tretåiga hackspetten som är ovanlig.
Lika glad som det här äppelträdet var jag efter att ha gått i skogen i några timmar!
Den här ordnade utflykten är en del i något som heter Utflyktsprogrammet som tagits fram av Länsstyrelsen i Uppsala, Biotopia, Upplandsstiftelsen, kommuner i Uppsala län och flera andra organisationer. Det är verkligen en jättejättejättebra grej tycker jag, de ordnar exempelvis fågelskådningar, fladdermusskådning, guidade turer i naturreservat, guidningar längs Linnéstigen och Fjärilsstigen och massa annat! Det är verkligen ett jättetrevligt sätt att komma ut i naturen och att få höra lite från experter inom ett område. Jag vet inte om det finns något liknande i andra län och kommuner, men tycker absolut att det är värt att kolla upp om det finns i närheten där ni bor! Eller föreslå till exempelvis länsstyrelsen där ni bor att det startas något sådant! Man kan såklart besöka Fiby urskog själv utan att gå en guidad tur också, men om ni får möjlighet att gå på något liknande så kan jag verkligen rekommedera det!
Biologi, Fotografering

Jakten på kungsfiskaren


Här kommer en till utflykt jag och mamma gjorde under min semester! När jag praktiserade på Länsstyrelsens naturvårdsenhet i vintras så var vi ute i ett gäng naturreservat. I ett av dem läste jag att kungsfiskaren häckar så jag bestämde helt enkelt att jag absolut måste åka tillbaka i vår/sommar. Det hade kanske varit bättre på våren eller försommaren, men det var värt att chansa och kanske få se den tyckte jag! Så vi gick upp svintidigt och åkte ut till Hårsbäcksdalen som ligger ca 50 min bilresa åt Salahållet från Uppsala. Ungefär halv sju kom mamma körandes för att hämta upp mig och så åkte vi iväg!



Det är verkligen värt att gå upp så tidigt om man vill ha en större chans att se djur och fåglar. På bilvägen dit såg vi faktiskt mera djur än inne i naturreservatet. Exempelvis den här lärkfalken som satt mitt på vägen. Dock vägrade min kamera att fokusera genom framrutan på bilen så det blev ingen bra bild. Men en sådan har jag inte sett förut så det var kul! Exalterade över lärkfalken så körde vi ouppmärksamma vidare ca 20 meter innan en stor tornfalk flög iväg från telefonstolpen precis vid oss.


Några hundra meter senare ser vi något röra sig på ett fält, en rävmamma och hennes unge! På alldeles för långt avstånd för att bli en bra bild tyvärr, men ändå så gulliga. På samma fält hängde också ett tranpar lite längre bort. Vi såg också vad jag förmodar var tre stycken ormvråk för de flög också över fält längs vägen, eventuellt att en var en brun kärrhök. Men jag tycker att rovfåglarna är så jäkla svåra och särskilt att skilja på just de här två. Ormvråken kan ju se lite hur som helst. Men om de flyger över fält på det här sättet så är det oftast ormvråk enligt min fågelkompis!



Vi åkte vidare och sen tog jag den enda bilden jag är riktigt nöjd med från den utflykten, nämligen den här på ett rådjur längs vägkanten. Hon stod kanske 30 meter bort från bilen och bara stirrade i någon minut innan hon far iväg in mot skogen. Jag älskar rådjur, tycker de är så himla vackra!


Så kom vi fram till vårt mål, Hårsbäcksdalens naturreservat! Det är en ravinmiljö och riktigt brant på sina ställen, och såklart med ett vattendrag (för det gillar kungsfiskare!) längst ner som gick genom hela reservatet. Det är lite svensk djungelkänsla med alla ormbunkar och högre växter längs med vattnet. Kungsfiskaren gillar att häcka i sluttningar och branter så det borde vara en perfekt miljö för att kunna se dem! Så vi gick längs med vattnet och spanade med kikare efter de så kallade ”blåa blixtarna”.



Men ingen kungsfiskare syntes till. Vi kanske eventuellt hörde en, men det är är väldigt tveksamt om det var det, så det räknas inte. Så det var lite av en besvikelse. Men vi satte oss och fikade på en bänk och njöt av naturen istället. Dessutom var det helt fullt med blåbär i skogen så vi fyllde ett par plastmuggar med bär.


Däremot såg och hörde vi en massa svarthättor! Här är en hona med brun hätta istället för svart som hanen har. Och det var ungefär det! På vägen tillbaka mot bilen öppnade sig plötsligt himlen och det började verkligen ösregna så vi fick springa tillbaka uppför backen för att inte bli helt dränkta. Trots bristen på kungsfiskare så var det i alla fall en mysig utflykt med lite annorlunda natur än en vanlig blandskog som jag brukar gå i. Nästa vecka ska jag förmodligen ut och fågelskåda med några biologkompisar, hoppas på bättre kungsfiskarlycka då!


Biologi

Månadens biologifakta: Juli

Idag är det sista juli och det innebär också att det är hög tid för månadens biologifakta! Den här månaden handlar det om hajar (ett av mina favoritdjur!) och hur välanpassade jägare de är. Det är en populärvetenskaplig text jag skrev till min första kurs på biologprogrammet (så förhoppningsvis har jag utvecklats sedan dess) som jag anpassat lite grann. Jag har helt enkelt inte haft tid att skriva en helt ny text (de här inläggen är verkligen det som tar allra mest tid) och tänker att det är väl inget fel på att återbruka en text som ändå är relevant och intressant! Så håll till godo!



Modell av vithaj på vithajsutställningen på Fjärilshuset jag besökte för någon vecka sedan.
 


Hajen – Havets Härskare

Hajar har funnits i våra hav i över 400 miljoner år och har genom evolutionen successivt formats till ett av världens mest framgångsrika rovdjur. Idag befinner de sig högst upp i havets näringskedja och har inga naturliga fiender. Vad är det då som gör hajen till denna överlägsna predator?


Hajar hör till kladen Condrichtyes (broskfiskar). Som namnet broskfiskar antyder så har hajar ett skelett till största del uppbyggt av brosk, vilket gör det lättare och mer flexibelt än ett benskelett. Tidigare trodde man att benskelettet hos benfiskar härstammade från broskfiskarnas skelett, men förbeningen av skelett hade påbörjats redan hos broskfiskarnas anfader. Man har även funnit benliknande vävnad hos broskfiskar, t.ex. i tänderna och fjället, så det är mer troligt att benvävnaden hos broskfiskarna har tillbakabildats och att de istället utvecklat broskskelett.


Benfiskar har en simblåsa fylld med luft för att hålla sig flytande i vattnet, något som broskfiskar saknar. Istället har hajar en oljefylld lever. Eftersom att olja har en lägre densitet än vatten ökar det således hajens flytförmåga. Detta räcker dock inte, hajens densitet är fortfarande högre än vattnets och därför måste den simma konstant för att inte sjunka. De flesta hajar är dock skickliga simmare med sin strömlinjeformade kropp och starka muskler.

Alla hajar är inte de typiska karnivorer man ofta associerar till. Det finns även planktonätande hajar, så som till exempel världens största fisk valhajen (Rhincodon typus), men det är de typiska rovhajarnas morfologiska karaktärer som är intressanta i den här kontexten.


De många tänderna hos dessa hajar är kanske den mest slående karaktären hos dessa predatorer. Tänderna varierar i form beroende på vad hajens huvudsakliga föda är. Hos vithajen är de till exempel stora och trekantiga med sågtandade kanter, detta för att kunna hålla fast och skära in i bytet på ett effektivt sätt. Andra arter kan istället ha smala, spetsiga tänder för att lättare kunna fånga hala fiskar. Gemensamt för de flesta hajar är dock att tänderna är riktade bakåt och att de byts ut kontinuerligt allt eftersom att de slits ut. Kombinationen av dessa specialutformade, sylvassa tänder och styrkan i käkarna gör att hajbett ofta är mycket kraftiga.


Det krävs dock mer än bara ett kraftigt bett för att bli en framgångsrik jägare. Hajen använder flera sinnen synkroniserat i sin jakt på byten. Ett av de viktigare sinnena är luktsinnet som är mycket mer utvecklat hos hajar än hos de flesta andra ryggradsdjur. Ungefär två tredjedelar av hajens hjärna bearbetar luktintryck. När hajen simmar flödar vatten in i näsborrarna till speciella celler som reagerar på olika kemiska ämnen, särskilt på blod och andra kroppsvätskor. För att definiera var lukten kommer ifrån svänger hajen sitt huvud fram och tillbaka. Ett större avstånd mellan näsborrarna gör det lättare för hajen att hitta luktkällan. Hammarhajar (Sphyrna Zygaena) som har ett unikt hammarformat huvud med glest sittande näsborrar besitter en särskilt god förmåga för luktidentifikation.


 


De flesta hajarter har ett välutvecklat synsinne som gör sig bäst på relativt nära håll i sämre ljus eller grumligare vatten. Hajens ögon har även en speciell skyddsmekanism som aktiveras vid själva anfallsstöten för att att undvika skador från eventuella klor hos bytet eller andra vassa objekt. Detta sker antingen genom att ögonen rullar bakåt i en hård broskkapsel eller genom att ett sekundärt ögonlock täcker ögat. Eftersom hajens syn under den här korta tiden är försämrad betyder det att hajen använder sig av andra sinnen än synen för att veta exakt var bytet befinner sig vid jaktens slutskede.


Hajar har även ett betydelsefullt organ som kallas sidolinjen, som består av porer som fungerar som receptorer för vågrörelser och tryckförändringar i vattnet. Receptorerna kan upptäcka rörelser på upp till 250 meters avstånd. Dessa porer finns på en linje på sidan av hajens kropp, från huvudet till stjärtfenans slut, och sammansluts i en vätskefylld kanal. I själva kanalen finns celler som registrerar vågrörelserna och skickar dem vidare till nervsystemet och hjärnan. Cellerna i hajens öra fungerar på liknande vis, de uppfattar ljud i form av tryckvågor som färdas i havet. Hajar verkar finna lågfrekventa ljud mellan 25-50 Hz mest intressanta då detta kan vara ett djur som kämpar i vattnet.


Det mest intressanta sinnet hos hajar är det elektromagnetiska, som består av elektroreceptorer, så kallade lorenzinska ampuller. Det är som små geléfyllda känselgropar som känner av elektriska impulser i vattnet. Det kallas ibland för hajarnas sjätte sinne och tros härstamma ifrån sidolinjen. De lorenzinska ampullerna är utbredda över hajens nos och syftet med dessa är att upptäcka de elektriska fält som omger alla levande organismer. De är så känsliga att de kan upptäcka även de svagaste elektriska fälten. Om en fisk till exempel grävt ner sig i sanden för att vila kan hajen känna av spänningen från jontransporterna mellan fiskens cellmembran. De lorenzinska ampullerna används också för att precisera ett angrepp när hajen är så nära att ögonens skyddsmekanism har aktiverats, men inte tillräckligt nära för att kunna bita i bytet. Dessa känselgropar kan även känna av jordens magnetfält och man tror att hajarna använder detta för att orientera sig i haven.


Alla dessa sinnen används följaktligen när hajen går till angrepp. Först använder den sitt luktsinne för att på långa avstånd kunna lokalisera något ätbart. Vid en radie av 250 meter kan den använda sidolinjen och hörseln för att mer exakt finna sitt byte. När hajen är tillräckligt nära tar först synen och sedan det elektromagnetiska sinnet över för att mycket precist slutligen kunna använda tänderna för att göra slut på sitt byte. De välanpassade sinnena i kombination med dess goda simförmåga gör hajen till en extremt effektiv jägare och den klart dominerande predatorn i havet. Det är därför inte svårt att förstå varför hajen så framgångsrikt har härskat över haven under miljontals år.