Feminism, miljö och annat viktigt

Om synen på förövare som psykiskt sjuka

Vi måste prata om en grej. Och hörrni, en triggervarning på att en våldtäktskildring finns i inlägget. Många av er har säkert läst att en 21-årig kvinna i Upplands Väsby blev mördad under en löprunda. Jag är uppväxt i Väsby så jag har följt det rätt noga, och det är så fruktansvärt hemskt. Men det är inte riktigt det jag vill prata om, utan om synen på förövare. En sak återkommer så ofta i kommentarsfält hos tidningar och på Facebook så fort det har hänt en våldtäkt, mord eller annat överfall på en kvinna. Det här med att personen som begått brottet är psykiskt sjuk. Här är lite utdrag ur kommentarer jag läst angående Väsby-mordet. ”Det verkar som du tror att det är en helt vanlig människa som tagit denna kvinnas liv och inte en riktigt sjuk individ” ”Nej, det är inte en normalt funtad person som ger sig på någon överhuvudtaget, inte det minsta och nej den personen lär inte lära sig ett skit om hur han eller hon ska agera enligt normen” ”Kommer alltid att finnas galna sjuka människor vare sig man lär ut i skolan att vara ”snäll” eller inte. I vissa fall är inspärrning enda lösningen”. Alltså, jag förstår att man säger såhär på ett sätt. Man tycker att det är så genomvidrigt att man inte kan tänka sig att en ”normal” person gör sådana saker. Det känns säkert tryggare också att ha det synsättet, att det bara är så kallade galningar som våldtar och mördar. Och vem vet, i det här specifika fallet kanske det är en psykiskt sjuk människa, det vet vi inte än men det är inte heller min poäng.

 

Poängen är att jag tycker att det är ett väldigt farligt perspektiv att ha. För det första så är det bara helt enkelt inte sant. Såklart begår en del sådana här brott för att de är psykiskt sjuka, kanske har vanföreställningar osv. Men det är en väldigt liten del av den här typen av brott. De flesta våldtäkter om vi nu ska ta det som exempel, för jag har mindre koll på mord, begås av helt vanliga killar. De har familj och vänner som älskar dem och som förmodligen tänker att nej men han skulle aaaaaldrig. Det är helt vanliga killar som har växt upp i en våldtäktskultur och som anser sig ha rätt till kvinnors kroppar. En del av dem förstår nog inte ens själva att vad de precis gjorde är en våldtäkt.

 

En vän till mig var ute på en klubb och blev antingen drogad eller så full att hon får en total blackout, hon vet inte själv. Det hon sista hon minns är ett glas vin, sen är det totalt svart. Hon vaknar på morgonen av att någon tar på hennes kropp och tränger in i henne. Hon vet inte var hon är eller vem denna mannen är. Men det ser ut som en helt vanlig kille mellan 20 och 30, han har en fin lägenhet i Vasastan. Hon förstår inte riktigt vad det är som pågår och är fortfarande ganska groggy. Men hon försöker putta bort honom flera gånger, viskar sluta. Han fortsätter. Hon ger upp, låter det ske, nu är det ju redan för sent tänker hon, det har redan hänt. När han är klar går han iväg till köket och sätter på kaffe. Hon smyger upp till toaletten, rafsar åt sig sina kläder på golvet. Hon förstår inte riktigt vad som hände. Hon tänker att ja, men jag kanske var så full att jag bara inte minns att jag följde med honom hem. Vi kanske hade sex kvällen innan som jag bara inte minns. Jag borde inte ha druckit så mycket. Hon går ut från toaletten och frågar honom vart hon är, var ligger närmaste tunnelbana. Hon tar på sig skorna och gör sig klar att gå. Han ger henne en kram, vi hörs.

 

Min poäng med den här historien är att den killen garanterat inte ser på sig själv som en våldtäktsman, i hans perspektiv har han bara dragit hem en full tjej och haft ett one night stand. Han är inte en psykiskt sjuk man, men han ansåg sig ha rätt att ha sex med en full/drogad tjej som var medvetslös. Han anser inte det vara en våldtäkt. Hon kommer inte heller att se på det som en våldtäkt förrän flera år senare, och den insikten känns som en käftsmäll. Även då kommer skuldkänslorna. Hur kunde jag inte förstå tidigare att det var det? Varför tog jag inte hans namn och adress och skrev ner? Varför anmälde jag inte?

 

Genom att sprida myten om att det bara är psykiskt sjuka som våldtar och överfaller kvinnor så förminskar vi upplevelser som den jag precis beskrev. Det är inga ”riktiga” våldtäkter. De är inte bara riktiga utan de flesta av alla våldtäkter ser mer ut så än att man blir överfallen utomhus av en galning. De flesta sker i hemmet av någon man känner. Av helt vanliga killar som inte är psykiskt sjuka på något sätt. Men det här synsättet på att det är galningar gör det också mycket svårare att tro att någon man känner har begått en våldtäkt, för han är ju en ”snäll kille”. Är det inte ironiskt att de flesta känner någon som blivit våldtagen men inte en våldtäktsman?

 

När man säger att det är psykiskt sjuka människor som våldtar så säger man också att det inte går att göra något åt det, man kan ju inte hjälpa att man är sjuk. De som säger sådana här saker verkar tycka att enda lösningen är att låsa in dem och ”kasta nyckeln i sjön”, men det kan ju inte ske förrän ett brott redan har begåtts. Vi måste istället jobba förebyggande. Och det är det vi behöver prata om, vad som får helt normalt funtade killar att göra sådana här saker, för det är i absolut majoritet. Hur vi bekämpar våldtäktskulturen som får dem att tro att de har rätt till kvinnors kroppar. Hur vi förändrar de normer i samhället som bidrar till våldtäktskulturen. Det är där vi behöver lägga fokus, inte på att begränsa kvinnors rörelsefrihet med uppmaningar om att inte ha hörlurar i öronen och lägga ansvaret på dem att skydda sig från ”galningar”.

Previous Post Next Post

You Might Also Like

5 Comments

  • Reply Alicia 9 augusti, 2015 at 17:19

    BAM! Så jävla bra!

  • Reply Fredrik Sjölin 9 augusti, 2015 at 17:52

    Våldtäktskultur?

    Fler mammor än pappor tar livet av sina barn.
    Finns det en mamma dödar sitt eget barn-kultur?
    Skall mammor inte lämnas ensam med barn?

    • Reply Mikaela 19 augusti, 2015 at 10:56

      Jag orkar knappt besvara den här kommentaren. För det första så är det du hänger upp dig på ordet våldtäktskultur när inlägget har en annan huvudsaklig poäng som jag tycker är extremt viktig. För det andra så funkar inte din jämförelse alls, i en våldtäktskultur så blir vt-offer ofta utsatta för victim blaiming – alltså att de borde ha gjort si och så för att undvika att bli våldtagen, de får skylla sig själva som hade på sig det och agerade så. Kvinnokroppen objektifieras överallt i samhället (ja, det förekommer också objektifiering av manskroppen men inte i samma utsträckning), vilket kan leda till avhumanisering av kvinnor – vilket leder till mer våld mot kvinnor. Skämt om våldtäkt bidrar till våldtkäktskulturen. Och så det som jag skrev om här, synen på att det bara är sjuka individer som begår våldtäkter. Det leder till att offer misstros för att "inte skulle han som är så snäll…" osv. Om du vill ha mer konkreta exempel så finns en bra lista här: http://everydayfeminism.com/2014/03/examples-of-rape-culture/ Det skämtas inte om att mammor dödar barn (kan såklart ha hänt någon gång i världshistorien, men INTE i samma utsträckning som om våldtäkter), det trivialiseras inte, man säger inte att barnet får skylla sig själv, det är inte normaliserat i samhället. Det går inte att jämföra. Alls.

  • Reply ISA 10 augusti, 2015 at 15:06

    (inte hunnit läsa inlägget därav ingen respons på det just nu, men viktigt ämne känner jag!)

    SVAR: men bort med sånna tokiga tankar!! Bli mer ego, haha! du har iaf en här *vink vink* som vill läsa listor om fantastiska du <3

  • Reply Jennifer 10 augusti, 2015 at 18:22

    Amen to that!

  • Leave a Reply