Allmänt

70 år sedan Auschwitz stängdes

Nu i veckan var det 70 år sedan Auschwitz stängdes. Jag läste en del kring nyhetsrapporteringen om det och så gick Schindlers list på tv förra helgen som jag såg om för första gången på 10 år. Om någon har missat den filmen så se den, jag hade glömt hur hemsk den var. Jag vet att de må låta uttjatat, men vi får inte glömma vad som hände. Jag minns att jag tänkte när jag gick i högstadiet och vi läste jättmycket om andra världskriget att hur skulle man kunna glömma det? Det finns ju ingen chans att det skulle kunna hända igen! Det var nog mitt 14-åriga jag som var väldigt naiv, hon hade inte kunnat föreställa sig att det bara ett decennium senare inte alls skulle kännas så främmande och långt bort. För visst är det så idag, det känns bra mycket troligare att något liknande skulle kunna inträffa nu än för 10 år sedan? Högerextrema och rasistiska partier får allt större makt i Europa och det finns nog inte någonting som skrämmer mig mer faktiskt. Hatet är idag mer riktat mot muslimer (även om många andra grupper också drabbas) än judar, men det är precis samma mönster som går igen.
Sovbaracker i Auschwitz.
Resterna av en gaskammare. De flesta sprängdes innan kriget var slut för att undanröjda bevis har jag för mig.
Det här påminde mig i alla fall om att jag faktiskt varit i Auschwitz. Vi åkte på klassresa till Polen andra året i gymnasiet och då besökte vi bland annat Krakow och Auschwitz. Det var en väldigt surrealistisk upplevelse. Jag kommer ihåg att alla pratade innan om hur mycket de trodde att de skulle gråta. Vad jag minns så var det till slut ingen som grät, kanske kände alla likadant som jag? Jag tyckte att det kändes så sjukt overkligt, det gick verkligen inte att ta in det fruktansvärda som hade hänt på platsen. Det gick inte att förstå där och då i den stunden. Det som kändes mest verkligt var i ett rum där de hade samlat folks personliga tillhörigheter från de som kom till Auschwitz. Bland annat fanns en stor hög med skor. Stora skor och små skor, nya och nötta, som alla tillhört en person som antagligen inte kom levande ut från koncentrationslägret. Då kändes det mer på riktigt.
Det kan hända igen. Det är klart att det kan det. Rasismen blir idag mer och mer normaliserad. Det är inget ovanligt att att man talar om invandrare som ”volymer” eller att man talar om invandrare i fråga om hur mycket pengar det kostar och hur mycket de bidrar med till samhället. Människovärde ligger inte i hur mycket pengar man kan bidra med. Man ställer gruppen invandrare mot gruppen pensionärer, två ofta ekonomiskt utsatta grupper, istället för att fundera över hur man skulle kunna omfördela mellan höginkomsttagare och ekonomiskt svaga grupper. Tiggare avhumaniseras. Hatbrotten ökar. Nazistiska partier som SvP tillåts demonstrera trots att det borde klassas som hets mot folkgrupp. Synagogor och moskéer attackeras. DN Debatt tar in en artikel som förnekar att det finns strukturell rasism i Sverige. SD fick13 % i valet. Kent Ekeroth vill uppföra ett register över invandrare, inräknat svenska medborgare som är födda här men har minst en utlandsfödd förälder. Det är klart att det kan hända igen.
Men för att avsluta på ett lite mer hoppfullt sätt (även om jag ibland själv känner att det är hopplöst) så kommer här ett citat av Edmund Burke: The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing.
Previous Post Next Post

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Anonym 2 februari, 2015 at 07:41

    Vi var också där med skolan fast när vi gick i nian. Jag var dessutom ett år yngre än alla andra eftersom jag börjde skolan tidigare och såhär i efterhand tycker jag att vi var alldeles för unga för att åka dit. Alla förstod såklart allvaret och det var både intressant och hemskt men jag minns inte så mycket. Tror det skulle gjort större inverkan om man faktiskt var mogen nog att ta in all information. Fast samtidigt, kanske skönt att man var lite för omogen och kunde hantera det bättre.

    • Reply Mikaela 2 februari, 2015 at 09:24

      Jag tyckte typ att vi var för unga som 17-åringar nästan! Eller så är det kanske bara så att det är så fruktansvärt att det inte riktigt går att ta in? Hjärnan har ju en del skyddsmekanismer mot sådant. Det är knappt jag förstår att det faktiskt hänt på riktigt nu ens, så sjukt!

  • Reply Annica 4 februari, 2015 at 14:42

    Jag har inte varit där, men jag minns att vi fick gå på en föreläsning, där en man som överlevt koncentrationslägren berättade om det, den föreläsningen satte sig väldigt djupt hos mig. Det är ofattbart att det har hänt en gång, men som du säger med hur det ser ut idag så känns det sjukt nog inte otroligt att det skulle kunna hända igen. Jag tror att det är otroligt viktigt att det fortsätter uppmärksammas och att vi fortsätter vara empatiska och ödmjuka inför andra människor.

    • Reply Mikaela 4 februari, 2015 at 23:20

      Det tror jag du har rätt i!

  • Reply jossan 5 februari, 2015 at 14:05

    Usch så hemskt. Jag förstår verkligen att det är svårt att ta in allt när man är där och ser allt. Men jag skulle ändå vilja åka dit för att se med egna ögon.
    Du har en jättefin blogg måste jag passa på & säga också! 🙂

    • Reply Mikaela 5 februari, 2015 at 20:38

      Gör det! Trots att det var så overkligt så var det ändå en otrolig upplevelse att se allt med egna ögon! Tack så hemskt mycket! 🙂

    Leave a Reply