Allmänt

Vården

Jaha, så idag var ingen bra dag. Det började med att jag gick upp och så kliade mina ögon något fruktansvärt. Jag kliade lite tillbaka men det vägrade sluta. Så skulle jag gå och borsta tänderna och såg mig i spegeln. Inte bara det att båda mina ögon är illröda, det vänstra ögat ser jätteunderligt ut. Jag kollar närmare och ser att det är typ ett hål i mitt öga? Alltså jag kunde tydligt se en reva i min hornhinna, att det liksom gått hål på den. Jag blir skiträdd och börjar tänka skräckscenarion om att jag ska bli blind eller att det kommer bli infekterat och att de kommer operera bort hela mitt öga. Så jag rusar in till E som fortfarande ligger och sover och skriker att det är ett hål i mitt öga. Så vi åkte direkt till akuten.
Tack och lov fick vi inte vänta mer än kanske en tjugo minuter på att få träffa en sjuksköterska. Vid det här laget känns det som att hela min hornhinna är lös och liksom inte följer med när jag rör ögat, utan bara ligger still på ögat som ett lock och jag börjar bli rädd. Jag tycker allt som har med ögon att göra är väldigt läskigt. Hon ropar upp mitt namn, men tittar sen knappt på mig och säger inte mer än ett kort hej. Vi går in till ett behandlingsrum och hon står på riktigt i alla fall 2 meter ifrån mig och frågar varför jag är där. Jag pekar på mitt öga och berättar vad som hänt. ”Jaha så det är lite irriterat?” säger hon. ”Nej, alltså det är en REVA i mitt öga, man kan ju se det med blotta ögat” svarar jag. Hon står fortfarande två meter bort och det är klart hon inte ser mer än att det är rött därifrån. E säger till henne att gå närmare och kolla, att man ser det om man tittar nära. Hon svarar att nej, så gör vi inte här, vi ska boka tid hos läkaren som får bedöva ögat och kolla på det i mikroskop. Och liksom visst, det är väl så man diagnosticerar det såklart, men hon sa det så himla otrevligt och att hon inte ens kunde bemöda sig att ta en titt? Det hela fick mig bara att känna mig himla otrygg och att hon inte lyssnade alls på mig.
Sedan så frågade hon om jag hade gjort såhär mot mig själv. Jag sa, alltså ja det har väl blivit så när jag råkat klia mig i sömnen…? Men hon fortsatte fråga om det och det kändes verkligen som att hon insinuerade att jag skulle ha gjort det för att skada mig själv. Alltså va? Jag har ingen historia av självskadebeteende och hur är det första hon tror att jag skulle sitta och klösa ut ögonen på mig själv? Det vara bara så jäkla konstigt. Allt som allt träffade vi henne i ca 3 minuter och då hann med att antyda att jag skadar mig själv, inte ens titta på mitt öga och få mig att känna mig ännu räddare än vad jag redan var. Så när jag sedan fick träffa läkaren så var jag ännu mer nervös och rädd. Men han tog mig i hand och presenterade sig (det gjorde inte sjuksköterskan, är inte det också konstigt?) och så tittade han på mitt öga. Jag fick ligga ner och få ögondroppar och bedövning som var superobehagligt och så kollade han i mikroskop och konstaterade att jag hade en skada på hornhinnan (som jag sa hela tiden till sjuksköterskan som tyckte att det bara var lite irriterat….). Så jag fick en ögonkräm utskriven en vecka och så var det inte mer än så. Alltså det är ju ingen större fara, det kändes redan mycket bättre och ”hålet” ser redan ut att ha läkt en del. Men jag var verkligen rädd och sjuksköterskans bemötande var så himla himla konstigt, vilket gjorde mig ännu mer rädd och otrygg.
Är inte en av de viktigare uppgifterna hos vårdpersonal att få patienterna att känna sig trygga och att de blir tagna på allvar? Jag tycker det i alla fall. Det hade liksom krävts så lite för att få mig att bli lugn, ett ordentligt hej, att hon hade lyssnat på mig och faktiskt tittat på ögat och inte stått två meter ifrån mig. Så lite. Sedan hade liksom varit helt okej att hon inte kunde göra något utan behövde skicka mig vidare till en läkare. Men då hade det i alla fall känts som att jag blev tagen på allvar. Så jag har missat min andra praktikdag på grund av detta, skit också.
Previous Post Next Post

You Might Also Like

6 Comments

  • Reply Jennifer 9 december, 2014 at 23:15

    Usch! Finns tyvärr alltför många inom vården som definitivt inte borde jobba där. Krya på dig!

  • Reply Anonym 10 december, 2014 at 07:50

    Men usch, Mikaela. Vilken jobbig historia. Det var jobbigast att läsa din text för jag tycker skador på ögonen är så himla obehagligt, det gör liksom ont i mig bara av att läsa det. Att man då själv blir orolig och bemöts så dåligt är ju fruktansvärt. Man tänker att någon i det yrket borde vara bra på att läsa av situationer och i alla fall kan ta till någon lugnande fras (om man nu inte kan bry sig om sina medmänniskor) istället för att vara vrång och inge en negativ känsla. Hoppas du blir fullt återställd snart!

    Nu till något roligare, skulle verkligen vilja läsa er kärlekshistoria 🙂

  • Reply Patricia♔ᴳᴽᵀᴱᴮᴼᴿᴳ 10 december, 2014 at 20:17

    Nej men fy vilken hemsk berättelse:( Hon borde verkligen bemött dig på ett annat sätt än hon gjorde. Tyvärr ger jag inte mycket för vården. Var själv med om dåligt bemötande av sjukvården för några veckor sedan 🙁

    • Reply Mikaela 11 december, 2014 at 16:54

      Åh, tråkigt att du med fått ett dåligt bemötande, det känns som man numera blir förvånad när någon berättar om ett bra bemötande de fått i vården 🙁

    Leave a Reply